♥ Upp som en sol...
Det har varit mycket som tyngt mig den senaste tiden, mer än jag själv uppenbarligen varit medveten om... strul med kattutställningen (som alltid, hör liksom till), bilen,pengar, strul med läkare och intyg, klänning och en massa annat...
I fredags när jag skulle försöka få ut mina journalen för att ge till min nya vårdcentral, då stängde de mitt framför näsan på mig... det blev bara för mycket!
Så när jag klev in på Curves för ett träningspass och människor brydde sig om mig, så brast det bara... orkade inte hålla igen. Det tog ett tag innan jag kunde komma igång med träningen...
När jag kom hem var jag helt slut och deckade i soffan.
Är väl inte det den mest pratsamma alla gånger, det tar ett tag att ta sig igenom mitt skal om jag väl har satt upp det. Som tur är sätter jag inte upp skalet så ofta. Men har jag gjort det krävs det en del för att jag ska slappna av och berätta... framförallt tid men oxå lite tjat ;)
Den här gången slapp det ur mig precis när jag bröt ihop, sen orkade jag inte mer... orkade inte prata med någon efter det, även om jag egentligen ville.
Men men... livet är inte alltid lätt... men rätt som det är vänder det, thank god!
Lördag och söndag var det utställning i Alingsås, Hokus skulle debutera. Jag var väl fortfarande knäckt och så, men jag tog mig dit iaf. Det brukar ju kännas bättre att göra nåt annat än tänka på sitt eget elände.
Installerade Hokus i buren och han var minst sagt olycklig =( Pep och tjoade... ville inte vara i buren, ville inte vara hos mig, han ville bara bort... han hade panik och var knappt kontaktbar, flämtade och var allmänt stressad. Det gjorde så ont att se honom. Men han lugnade sig såpass att han "somnade" darrandes i buren och höll sig lugn iaf. Hos domaren gick det aningens bättre, men att visa upp sig tänkte han då rakt inte göra!
Han blev helt rätt tvåa efter en jättefin kille. Dagen tog slut och vi åkte hem. Hade egentligen inte nån större lust att åka dit på söndagen, men gjorde det trots allt, det brukar vanligtvis bli bättre dag två. Men det var ännu värre... =( Klarade inte av att se honom, han var helt panikslagen och försökte äta sig ut genom stålgallret... så jag fick gråtande be om dispans och åka hem... fy farao!
Det känns lite som om det var för bra för att vara sant, att jag äntligen skulle få en katt att ställa ut igen, även om det nu inte blev en svart-vit. Det var iaf det som var huvudmålet med Hokus då han är mer eller mindre släkt med mina honor. Självklart är han fortfarande en underbar katt här hemma! ♥ Men lite snöpligt känns det, det kan man inte säga annat... Ska göra ett försök till då han får sällskap med sig, kanske det kan hjälpa... annars får det vara, klarar inte av sånt här.
Tack alla rara för att ni finns! ♥
Kram på er!