Jobbmässigt har det väl varit sisådär... Kunde inte i min vildaste fantasi drömma om att det skulle bli så trist på jobbet efter att två personer försvunnit. Känns som om hela avdelningen gått in i nån sort depression, även om det antagligen är jag som tar det hårdast. Ingenting känns kul längre, har ingen större lust att engagera mig i någonting just nu. Dessutom verkar det som om den sista livlinan oxå försvinner om inte allt för länge. Så det blir liksom inte bättre... får en känsla av att jag ska mantla en del uppgifter. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Just nu hade det känts bra att få börja om nån helt annanstans. Men men... Vem vet det kanske löser sig naturligt och jag hamnar på någon byggbana igen om det ska fortsätta att vara oroligt i världen.

 

Hur som haver, blir man påmind om hur viktigt det är med jobbarkompisar runt sig som man trivs med. Det påverkar helt klart då man tillbringar så mycket tid där. Kanske är jag extra känslig, inte vet jag... men jobbigt är det!

 

Det är iaf tur att man har underbara katter att komma hem till! ♥

 

Puss & Kram