Nu var jag bara lite senare än normalt ;)

I träningsringen stod det en ny tjej och presenterade sig, hon skulle hjälpa till ibland vad jag fattade för, hon brukar träna här på Curves annars.

 

Om vi säger såhär, jag gillar när folket på plats pushar på mig när jag tränar, det gör jag verkligen! ♥

Men det har funnits undantag, men då är det mer på ett "personligt" plan det inte funkar. Sen är jag förvisso inte sämre än att jag kan ändra åsikt efter tid.

 

Men till saken hör... ALLA nya instruktörer verkar välja ut mig (av alla som tränar just då) och köra med mig ;) Jag som till en början kan vara en smula skeptisk till nya människor och då försöker hålla mig på min kant... kommer INTE undan! ;) Kan vara lite jobbigt ibland, speciellt om det inte känns som om det ger något, utan bara blir irriterande.

 

Nu är det inte så att jag ska sitta här och klaga på pushningen som jag uppskattar!!! =) Men det är ju inte utan att jag undrar vad det är som gör att jag blir "påhoppad" gång efter annan liksom?!? ;)

 

Den här gången fick jag iaf en förklaring när jag höll på att stretcha och hon var på väg hem. Jag hade blivit hennes "offer" som hon sa, för att jag var så GLAD när jag klev in och började träna *haha* Sen hade jag tydligen blivit ännu GLADARE medan jag tränat, så det hade varit givet att jag skulle bli "offret" ;) Den här gången var det helt okej =)

 

Så då är ju frågan om det är därför alla andra är på mig oxå? Eller ser det bara ut som om jag behöver ha en spark i röven?? *haha*

 

Brukar iofs inte ha ett pokerfejs, men ett leende kan jag för det mesta bjuda på även om jag har ont som satan eller inte mår hundra. Minns när jag i flera veckor hade jättestora problem med en hörntand... sprang hos tandläkaren stup i ett, kunde knappt jobba och mådde totalt kasst efter alla värktabletter som knappt hjälpte iaf. Tandläkaren glömmer mig nog aldrig, de led med mig när jag kom, tanden skulle till sist rotfyllas, men såklart strulade det oxå, så jag har en delvis rotfylld tand *yey*

 

Det som jag skulle komma fram till var att tandläkaren och sköterskan som visste hur jag led av smärtan undrade hur jag trots det kunde kliva in i rummet med ett leende på läpparna?!? Tja, det är ju inte deras fel att jag hade ont... men sen hade jag stora förhoppningar om att det skulle lösa sig den här gången... =)

 

Nu har jag förvisso väldigt lätt till både leende och skratt, så det är inget jag behöver öva på. Förutom när jag är sur, för då är jag SUR! ;)

 

Nu ska mitt smajl och jag vara tyst för den här gången ;)

 

Puss & Kram