Även om inte så varit fallet så har jag känt mig som ensammast i hela världen. Nog för att jag lever ensam (frånsett katterna), så känner jag mig vanligtvis inte ensam, iaf inte hela tiden. Jag älskar facebook, men det har tagit över mer och mer. Då menar jag inte tiden facebook tar rent allmänt, utan mer att mycket kommunikation sker just där. Vanliga telefonsamtal är lika ovanliga som att få ett vanligt brev på posten snart... Jag har blivit lika dålig på det själv, så jag säger inte att det är alla andra, absolut inte.

 

Att leva ensam har blivit svårare ju äldre jag blivit, kanske inte så mycket för min egen del utan för människor runtomkring. Visst, alla andra har fullt upp med sitt och sina, alla har sitt liv och sina prioriteringar. Men som ensam platsar man inte riktigt bland par eller familjer, även om jag själv inte alls skulle ha något emot dessa sällskap ibland. Men jag skulle aldrig tvinga mig på... det är inte riktigt min grej. 

 

Ensam med mina funderingar, tyst telefon och kommunikation via tex facebook så undrar man hur länge det skulle dröja, om det skulle hända mig nåt så allvarligt här hemma att jag avled (nej, jag är inte själmordsbenägen), innan någon märkte min frånvaro? Jobbmånader undrar såklart jobbet vart man håller hus förr eller senare, men på ledigheter och semester?