I augusti 2014 kunde jag inte hålla mig längre efter ett år utan bil. Brorsan hjälpte mig att hitta en gammal golf, Frank ;) Så han bor på min parkering. Han är rätt duktig, men inte alls så dyr som Grinchen. Vi kommer bra överrens han och jag än så länge. Men jag är ändå lite sugen på att testa att vara utan bil igen. Det finns bilpool i närheten, det skulle kunna funka.

 

Efter att fina bilen försvann kändes det lite lättare, men jag mådde ju inte per automatik bättre för det tyvärr. Jag hade ju gått och burit på all skit så länge vid det laget att jag inte visste vad jag skulle börja...

 

Jag har verkligen inte lätt för att prata om mig själv på det sättet med så många även om jag har nära vänner, jag har några ytterst få som ens kan få mig att prata. Jag är lite besvärlig på så sätt. Kämpar och håller emot in i det längsta, så har det alltid varit. Det kan verka som om jag bjuder på mig själv och det gör jag oxå om jag känner mig trygg, men det där allra sista får man verkligen kämpa för att få ur mig. Det är inte så många som orkar det, eller ens vågar det. Jag fattar det. Det är inte roligt att försöka dra något ur någon, jag känner fler... ;) Många gånger kan det vara lättare att skriva ner det än att prata om det. Ibland är det riktigt jobbigt att vara en känslomänniska... Men jag har som tur är en vän som vet precis vad hon ska säga, men så har vi tragglat i några år innan vi hamnade här där vi är nu, det är jag väldigt tacksam för. Bara den där känslan av att man inte kommer att bli "dömd" för de tankar, funderingar man har eller idiotiska grejer man gjort. När man kan säga vad som helst och det är ändå okej. Skadar ju inte att hon är en logisk människa som ser lösningar på problem som man själv inte ser. Så tacksam! ♥

Jag har i och för sig blivit bättre med åren, man får vara glad för det! =)

En del i läkningen gick även ut på att rensa bland alla måsten, för det var ingenting som jag klarade särskilt bra alls faktiskt, blev bara matt, orkeslös och fick panik. Så jag sa upp min plats i kattklubbens styrelse, det gjorde gott. Jag fixade inte ens att vara tärna på min systers bröllop, det var lite surt, men det var ett klokt beslut trots allt. 

 

Jag satte mobilen på ljudlöst, försökte ignorera den så mycket som möjligt för att inte var tillgänglig hela tiden, det funkade ganska bra. Det är även något som jag har fortsatt med. Slutade även att scrolla tillbaka i flöden på facebook och sådant. Orkade inte, missade säkert massor, men det gjorde inget. Det handlade ju liksom inte om mig.

 

Gjorde bara saker som jag verkligen ville! Även om man ibland fick tvinga sig för man visste att det skulle bli roligt. Men det var tufft att inse att man inte kunde  komma iväg även om man ville en del gånger med. Jag som sällan säger nej till att hitta på saker gjorde ändå det.

 

Det tog sin kraft att ta sig igenom arbetsdagarna som var frustrerande på så många vis... människor säger jag bara! Jag klarade att jobba för det mesta trots allt, jag fick inte tänka på något annat än på jobbet, annars gick det inte.